onsdag 25 mars 2009

Rom är en kontrasternas stad



I Söndags gick det Italienska fascistpartiet Nationella Alliansen ihop med Silvio Berlusconis konservativa Forza Italia.

Igår, Onsdag så fick Italien storfrämmande av ingen mindre än kung Carl Gustav och drottning Silvia.

DN rapporterar:
Den ekonomiska krisens kastade sin skugga över inledningen av den andra dagen av kung Carl Gustaf och drottning Silvias statsbesök i Italien. Någon timme före kungaparets ankomst till Kapitolium och Roms kommun försökte en man bränna sig till döds på det anrika torget. (där kungen skulle tas emot)

Mannen hade troligen hällt över sig bensin, men en polis lyckades släcka lågorna. Den 39-årige mannen motiverade handlingen med att han förlorat sitt arbete på ett bageri sex månader tidigare. Han klarade sig med brännskador som inte är livshotande.

Av detta märkte kungaparet ingenting när Roms nye borgmästare, före detta nyfascisten Gianni Alemanno hälsade välkommen.

Drottningen var ytterst elegant iförd en ceriseröd kavaj, svart kjol och mörkblå stor hatt.


Lunchen med premiärminister Silvio Berlusconi på Villa Madama är ett visst ceremoniellt problem, eftersom fru Berlusconi aldrig deltar. Berlusconi gick ett ärevarv ute i trädgården tillsammans med sin vackra unga jämställdhetsminister Mara Carfagna som har ett förflutet som fotomodell.

Utrikesminister Carl Bildt diskuterade under tisdagen europeiska framstegsperspektiv med sin italienske kollega Franco Frattini.

Det råder en anmärkningsvärd samsyn mellan Sverige och Italien när det gäller den ekonomiska krisen.
Carl Bildt

tisdag 24 mars 2009

En verklig historia från mitt liv - När jag jobbade för manpower




Just det, jag jobbade ju för Manpower också. Förra sommaren hade jag inte hittat något sommarjobb, de enda som hade svarat på mina ansökningar var Manpower.
Jag visste att Manpower var djävulen men jag tog ändå emot deras jobb. Jag hade ju inget val.

Manpower i Malmö har ett ljust och luftigt kontor, beläget i de centrala delarna av staden.
Jag möttes av en relativt ung kvinna som var klädd i kostym och tog mig i handen.
Samtalet med henne gjorde mig väldigt glad, det visade sig att det rörde sig om en anställning på 4 veckor. Det skulle räcka till mat och hyra under hela sommaren! Så jag skrev på.
När man jobbar för manpower så är man anställd av dem men lånas ut till andra företag. Företaget som hyr in dig gör just det: hyr in dig.
De kan hyra in dig när de vill utan att för dens skull anställa dig.

En vecka senare skulle jag inställa mig på min nya arbetsplats. Jag kunde ha ägnat veckan till att söka fler jobb innan arbetsplatserna slutade att ta in ansökningar. Men varför skulle jag göra det? Jag hade ju ett jobb.
På min nya arbetsplats hälsades jag välkommen av en kvinna i kostym som tog mig i handen. Efter några korta formaliteter så var jag inhyrd.
Jag blev väldigt överraskad av samtalet med min nya chef. Hon sa nämligen att de behövde en anställning på 6 veckor.

Utan att gå in alltför mycket på tråkiga detaljer: arbetet gick igång. Jag arbetade i ganska fina lokaler med ganska enkla uppgifter.
Jag skötte mig exemplariskt. Jag rakade mig, kammade mig och utförde arbetsmomenten felfritt.

Efter två dagar på mitt nya arbete så kom chefen och sa att de inte behövde mig längre. De hade beslutat sig för att lösa personalproblemet internt istället.
Hon sa det var roligt att ha dig här. Hoppas du har lärt dig någonting, tog mig i handen och gick.


Ja, jag har lärt mig någonting.


Dagen efteråt så ringde min handläggare på Manpower upp mig och undrade varför företaget inte ville ha mig kvar. Hun frågade ut mig grundligt vad som var fel.
Av hennes frågor framgick det tydligt att hon trodde att jag hade misskött mitt arbete.
Hon sa att hon skulle ringa mig ifall de hittade något arbete som passade mig.
Hon ringde mig aldrig igen.

Resten av sommaren åt jag potatis.
Potatismos, hemmagjorda pommes frites eller rätt och slätt potatis.
Ibland lyxade jag till det med ketchup eller en klick pesto men i regel så åt jag bara potatis.

Efter en månad utan jobb så ringde min mamma och undrade ifall jag ville komma hem över sommaren. Det ville jag.
På flygplatsen så sa de att planet var överbokat och SAS erbjöd en ersättning på 300 euro till den som kunde tänka sig att vänta till nästa plan.
De 300 eurorna, de två dagarnas lön från manpower och 2000 kr som jag hade sparat betalade min hyra under sommaren.


Fotnot: Vad lärde jag mig av att joba för Manpower?

Hela grejen med manpower är att man kan sparka folk på fläcken. Det är därför de finns till. De lovade mig en anställning på 6 veckor men i en handvändning så kom de på att de skulle ”lösa personalfrågan internt” istället.

En kompis till mig jobbade för Manpower samma sommar. En dag så frågade han chefen om han kunde gå hem tidigare. Chefen svarade nej.
Senare samma dag så ringde chefen manpower och bad dem att skicka en ny person.

Och det var bara för att han ville gå hem tidigare!
Med andra ord så är det helt omöjligt för en anställd på ett bemanningsföretag att ställa krav på en bättre arbetsmiljö eller högre lön eftersom de helt lagligt kan sparkas på stubben om de inte håller käften.

lördag 21 mars 2009

fredag 13 mars 2009

Allt du behöver veta om EU



Sedan Sverige gick med i EU 1995 så är den högsta gällande lagstiftningen i Sverige EUs grundlag.
EU går ut på att man ska kunna flytta kapital och arbetskraft inom europa utan en massa krångliga skatter, tullar och utan att behöva anpassa sig efter en massa jobbiga kollektivavtal.

Och sedan Vaxholmen-domen ( http://www.dn.se/ekonomi/fritt-fram-efter-vaxholmsdom-1.705223 ) , 2007 så är det helt OK för en arbetsgivare att importera arbetare från fattigare länder till Sverige och ge dem sämre betalt än vad en svensk arbetare hade fått.
På längre sikt kan det innebära att vi alla måste sänka våra löner för att anpassa oss efter arbetsköparna.

Socialmoderaterna säger att dethär med Vaxholmen-domen är beklagligt men att det är någonting som vi måste anpassa oss efter, eftersom vi är med i EU.
Vad de inte nämner är att ett land automatiskt utesluts ur europeiska unionen ifall landet slutar att betala medlemsavgiften.
En medlemsavgift som f.ö motsvarar årslönerna till 30.000 undersköterskor.

Det är kul att det alltid är vi arbetare som måste anpassa oss och vara ”flexibla” medan kapitalet inte behöver anpassa sig ett dugg efter våra behov.
Skitkul.

tisdag 10 mars 2009

Kravallporr



Någon hävdade att det föddes ett nytt begrepp i svenskan under helgen: kravallporr.

De borgerliga tidningarna laddade upp som tusan om hur mycket våld det skulle bli till helgens demonstrationer.
Samtidigt så tog de autonoma kontakt med borgerlig media och laddade upp om hur mycket våld det skulle bli till helgens demonstrationer.
De autonoma var skitnöjda för att de fick massor av reklam, borgerlig media var skitnöjda för att de kunde svartmåla hela vänster-rörelsen som våldsamma och ganska knäppa.

Sen så fick både tidningarna och anarkisterna som de ville.
6000-7000 tusen människor demonstrerade mot israels aparthaid-politik, men det enda som tv visade var när 100 maskerade ungdomar kastade sten på bepansrade polisbilar.


Fast samtidigt så bör man vara ärlig:
Läste ni om generalstrejken i Frankrike? - antagligen inte.

3 miljoner fransmän gick ut i strejk mot högerregeringens planer på åtstramningar av arbetsmarknaden (på arbetarklassens bekostnad).
Den antagligen största strejken i Frankrikes historia. Och dessutom en fredlig demonstration med 3 miljoner mäniksor.

Om jag minns rätt så nämnde 2 svenska dags-tidningar strejken överhuvudtaget, i små notiser i utrikes-delen.

Upploppen i Grekland däremot skrevs det ju om i flera veckor, på löpsedlar och med stora mittuppslag av brinnande polisbilar.

För det är ju så media fungerar: kravallporr.

onsdag 4 mars 2009

Graffiti

Dagens fakta

I år får 205 av Volvos chefer höjd lön.
och 4 miljarder kommer att delas ut till Volvos aktieägare.

Trotts detta så kommer arbetarna på volvo att få sin lön sänkt med 20 %.

tisdag 3 mars 2009

Kapitalets kollaps - Japan



Som de flesta vet så är japan ett hyperkapitalistiskt land.

På ont och gott, skulle man kunna säga. Det statliga skyddet för japans invånare, är närmast obefintligt. Men ifall man får en anställning på ett företag så är man i princip garanterad en anställning livet ut, med en bra lön och ett socialt skyddsnät för hela familjen.

Men i och med finanskrisen så förändrades allt.
Numera så saknar en tredjedel av Japans befolkning anställning. Och därigenom ett socialt skyddsnät.
Värst drabbade är unga japaner.

Denhär artikeln om läget i Japan var så jävlar intressant:
http://sydsvenskan.se/varlden/article417353/Unga-drar-at-vanster-i-ett-skakat-Japan.html

Yuburi




Yubari är enorm spökstad, belägen i Japan. Staden är helt och hållet uppbyggd kring gruvindustrin som blomstrade på 50 och 60-talet. Alla stadens invånare arbetade i gruvan direkt eller indirekt. 1990 stängde den sista gruvan. Vid det laget hade redan större delen av stadens 116.000 invånare flyttat.

DN skrev en otroligt intressant artikel om Yubari för ett par månader sedan, med flera bra bilder. Fast av någon outgrundlig anledning har de tagit bort den.
Därför har jag försökt att pussla ihop en egen artikel från lite olika källor, främst hämtat från en blog av en amerikansk turist som besökte staden 2006.
Historian om Yubari är lika bizarr som den är fascinerande.


Yubari achieved the status of city in 1943, and the population peaked at 116,908 in 1960. In that year, the region produced over three million tons of coal at 17 mines.
And then the Japanese government cut the floor out from under its coal industry. Realizing that cheaper coal could be imported from neighbors Australia and China.
By 1975, the population of Yubari had dropped by more than half to 50,000, while coal production had fallen even more sharply to one million tons, with only five mines still opened.

When the last coal mine in Yubari closed down in 1990, city elders thought pumping tax money into an amusement park, hall of fossils, ski resort and robot museum would keep this remote snowbound town of 13,000 people afloat and on the map. Instead of drawing the coveted tourists, the investments bankrupt the city and drew nationwide ridicule.



The woman at the front desk didn’t speak English, but she called over a young male co-worker from another part of the museum who spoke a little.

“This museum costs 800 yen,” he helpfully explained.
He then gave a very detailed explanation of what route to follow through the museum, even though the big arrows on the floors and walls made that pretty clear. He seemed quite concerned when he came to the part that the exit of the museum was located some distance from the entrance, and that it would require walking back to my car in the parking lot outside since the shuttle bus doesn’t run in the winter.

“That’s okay,” I explained, “I don’t have a car.”

“Oh!” he was shocked. “How did you come?”

“By train, then walking.”

More shocked looks, both from him and the woman as he explained to her what I had just said. There followed a mad rummaging of papers behind her desk, him entreating my patience until they found what it was they were looking for.

What they were looking for was the train schedule.

“The next train leaves Yubari at 16:22,” he explained with no small amount of consternation, pointing to the schedule.

It was just after 13:00, so it seemed I would have plenty of time to see the museum. Besides, there were trains at 18:17 and 19:24, too, if I wanted more time. Trying to reassure him, I pointed these out on the schedule.

“I don’t mind taking a later train if I need more time.”

That really threw him for a loop.

“No, no! You have plenty of time. You might spend one hour, maybe one and a half hours at most, in this museum.”

Apparently he was afraid I’d get bored waiting for that next train. Or maybe he didn’t want me to see anything of the town beyond the museum.



The second floor focused on the more local history of coalmining in Hokkaido, including several large, black & white photos of miners. The most striking was a poster-sized enlargement showing a naked miner scrubbing himself in the employee bathing room. His body was mostly clean, but his face was still coal-black.

More hints to the hard life of the mines came from the guidebook. Given what I've heard about Japanese tendancies to cover-up ugly pieces of history, I was surprised to find a section entitled, "The compulsory labor period of the world war II." It explained how during the war, with so many of their men off fighting, the Japanese brought Koreans and Chinese to Hokkaido and forced them work in the mines.
The wording was careful, despite the awkward grammer of the translation, but it could not hide vestiges of cruelty: "The many compulsory workers distributed to sites inside shafts that wasted by the defect of material and impossible production, forced to be engaged in dangerous works under the severe guard."

At the end of the second floor, I boarded an elevator to take me to the rest of the museum on the basement level.
Light and sound effects helped give the impression that I was riding several hundred feet below the surface, instead of just a few dozen. It was chilly when I stepped out, the constant, dank coolness of underground. The floors, walls and ceiling were dark and the lighting was sparse, coming only from widely spaced incandescent bulbs. Dioramas depicted the various stages of labor and mechanization in the mines.
The earliest miners, of the 1890s, wore only light clothing with sandals of rope on their feet. A model of a female miner stood with one of those practically bare feet in a pile of coal lumps as she wielded a pick-ax in her hands. Later miners wore safety boots, hardhats and respirators, and dug into the coal with big drilling machines.
In that section, motion sensors detected my presence and set into motion several machines and conveyor belts, creating a pounding, mechanic din in the otherwise deserted hallway. I shuddered at trying to imagine eight hours every day of listening to that.

From there, I donned a hardhat and headlamp, and stepped into a preserved mining shaft for the conclusion of the museum. More motion sensors switched single bulbs off and on as I passed, keeping the tunnels in front of and behind me quite dark.
….

While taking all this in, the English-speaking guide came up from below, tentatively sidled over, handed me a slip of paper, and disappeared without a word. On the paper, “The train leaves Yubari station at 16:22.” I looked at my watch. It was just after 15:00. I had stayed nearly two hours, which was apparently enough to make them nervous.’

I took my time walking the quiet streets back to the station, taking photos along the way, especially after the sun came out. I arrived just in time to catch the 16:22 train, but instead of getting on, I watched it pull out of the station, and then setoff down the valley on foot to find dinner. The entire narrow valley was quite developed, as I had seen from my ride into town on the train, and I expected to have my choice of several eateries. It took me over a kilometer to find one, and it was closed.
I passed the next station on the railway and still found nothing to eat, not even a red banner with the vertical katakana spelling of “ramen” that seems to show up on about every other corner.
After three and a half kilometers down the main road, I came to my first opened restaurant. The staff didn’t speak much English and didn’t have an English menu, but after a few minutes I managed to order their chicken dinner set, which included tea, soup, rice, and a plate of sliced, raw chicken that I cooked myself at the gas grill in the center of my table. They also served ice cream, which was incredibly tempting, but I decided to pass and try to make the 18:17 train, which I barely caught after a brisk, uphill walk to the nearest station.

….

The thing is, Japan still wants coal.
Of course, like other developed countries, if Japan still had a coal industry, it wouldn’t be labor-intensive. But the mining jobs that remained would require skilled labor and thus carry wages. And the wages would certainly be higher than those paid to the Chinese miners who now meet some part of Japan’s demand for coal.
(För en kinesisk kolarbetare ligger lönen på 70 till 100 yuan per dag, vilket motsvarar 60 till 85 svenska kronor)

Under 90-talet levde staden upp till sina forna glansdagar en gång om året, under den årliga filmfestivalen. Men sedan staden förklarade sig bankrutt för ett par år sedan så upphörde även filmfestvalen.
Festivalens mest prominenta gäst bör ha varit Quentin Tarantino.
Tarantino trivdes enligt egen utsago väldigt bra i Yubari och skrev delar av manuset till Pulp Fiction på sitt hotellrum under film-festivalen.
Han trivdes så bra att han 2003 hedrade filmfestivalen, och den döende staden, genom att döpa en av karaktärerna i Kill Bill till just Yubari.



Gogo Yuburi

måndag 2 mars 2009

Bild-special





Snyggaste
demonstrationsbilderna
EVER

Myten om samförståndet


alt=""id="BLOGGER_PHOTO_ID_5308625484557433714" />

http://www.dn.se/ekonomi/metall-oppnar-for-sankt-lon-1.811184

"34 000 IF-metallare har redan förlorat jobbet.
I ett undantagstillstånd har vi träffat en överenskommelse. Svensk ekonomi befinner sig i den värsta kris som vi har upplevt.
Fyra arbetsgivarorganisationer som representerar närmare 2.000 företag med drygt 135.000 anställda, har skrivit avtal med IF Metall om möjlighet för medlemsföretagen inom industrin att permittera med sänkt lön
Ersättningen blir minst 80 procent av den faktiska lönen."
Stefan Löfven, IF Metall

Det är industriarbetarna som får ta hela smällen av att konjunkturen viker.
Random sosse

Vi är helt emot alla former av lönesänkningar för den här uppgörelsen gäller förstås inte direktörerna.
Det är minus tio grader kallt här i Kiruna och det blåser hårt. Men jag blir varm av ilska när jag får höra sådant här.

Harry Rantakyrö, ordförande för gruvtolvan

Beslutet om lönesänkningarna fattades mellan arbetsgivarna och IF Metall. Arbetarna tillfrågades aldrig.
Denhär sortens beslut kallas "samförstånd på arbetsmarknaden" och brukar anses mycket fint.
Men frågan är: Vem tjänar på samförståndet?

http://www.youtube.com/watch?v=w7b58SIe7Yo
Dagens progg: Fria Proteatern (dåvarande Nationalteatern) Polisen skjuter skarpt 1932