Jag har tänkt på en sak: vänster-aktivister är väldigt tåliga.
Vi förväntar oss alltid det värsta.
I Lördagens Reclaim the streets-demonstration t.ex var det ingen av oss som väntade oss att polisen skulle släppa fram oss till demonstrationsplatsen. Alla vi demonstranter gick väl mer eller mindre och väntade på att bli stoppade. Det blev en stor överraskning att vi faktiskt fick komma fram till rikemansghettot västra hamnen.
Det blev också en stor överraskning att polisen inte började veva när vi kommit fram utan att vi faktiskt fick lyssna på musik och dricka öl i lugn och ro.
Jag satt väl hela tiden och väntade på att det medborgargarde av överklass-män, som tidningarna hade skrivit om skulle komma och börja veva. Men inget hände.
Inte förrän vi var på väg från demonstrationen, då körde en polisbil rakt in mot demonstranterna längst bak i tåget.
Jag stack när de kom in med hundar.
Så idag ringde en kompis som jag hade tappat bort under demonstrationen.
Hon berättade att hon hade stått längst fram när bråket började. Hon frågade en polis vad som hände. Polisen gestikulerade att hon (för det var en kvinnlig polis) inte hörde någonting för hjälmen.
Min kompis lyfte då upp den kvinnliga polisens visir med sitt lill-finger och upprepade sin fråga. Varpå polisen brottade ner henne.
Sen fördes hon in bakom polisens avspärrning och pepparsprejades i ögonen.
Men, sa min kompis, de släppte mig efter bara tre timmar. Och XXX blev biten i röven av en polishund. Så nu har han ett coolt ärr att visa upp.
